Post by oneandonly on Jan 3, 2011 11:06:25 GMT 1
Det var nyligen en stor intervju med Börje Salming i Aftonbladet.
Hela intervjun går för övrigt fortfarande att läsa om man är plus medlem.
Jag kan inte annat än att delge Er lite utdrag ur samtalet med denna UNDERBARA hockeyhjälte.
Tydligen var det din bror Stig som ringde och undrade om du ville spela för Brynäs. Hur gick det till?
– De var intresserade av mig och en back som hette Per-Olof Uusitalo. Vi spelade ihop i Kiruna och var med i stadslaget. ”Stigge” föreslog att de skulle satsa på mig och blev ombedd att fråga om jag kunde spela en provmatch mot landslaget, som hade träningsläger i Gävle.
– Dagen efter matchen kom ordföranden Thure Wickberg och sa att jag skulle gå till Herr Ess, en klädbutik. ”Nu kvitterar du ut en Brynäs-jacka och ett par Playboy-skor. Du ska spela med oss nästa år.” ”Okej”, sa jag. Jag fick ut ett par skor, en jacka och åkte hem till Kiruna igen. Då var man bra stolt.
Vad fick du i lön, då?
– Tusen kronor i månaden. Sedan fick jag bo i en av Brynäs lägenheter.
– Tord Lundström och många andra spelare hade bott i samma etta. Södra Köpmangatan 13 D. Jag kommer ihåg adressen så jävla väl.
Minns du även krogen Blå grottan?
– Ha, ha, ha. Därifrån har jag många minnen. Gävle-tiden var rolig. Då var det mycket tjejer och kröka. Vi var fyra-fem singlar i laget och när vi kom hem med bussen sa vi att vi måste hoppa av inte långt därifrån för att åka hem och plugga, men Tommy Sandlin förstod att vi gick till Blå grottan. Man kunde se hur det rök ur öronen på honom. Ett år, när vi vunnit SM-guld, skulle vi ha segerfesten där. Jag blev inte insläppt eftersom det var reserverat. ”Jag är med dem”, sa jag, men vakten ville inte tro mig. När han gick fram till Tommy Sandlin och fick veta att jag var en av spelarna sa han: ”Han, som är här varenda kväll?” Det har jag fått äta upp många gånger.
Du och Stig bildade backpar i Brynäs.
– Det var fantastiskt. Vi hade kul tillsammans. ”Stigge” var fulast i världen och jag lärde mig av honom. Vi hade en del grejer för oss: ”Om den jäveln kommer, träng in honom där så kommer jag och kör ihjäl honom.”
Jo, ni var onekligen fruktade...
– Speciellt ”Stigge”, med sina ögon. Han, som är en gammal raggare, skrämde livet ur folk. När ”Stigge” spelade i Kiruna brukade han och Roger Bergman gå till Folkets park, men inte för att dansa utan för att spöa IFK:are. Jävla galningar.
Det hände att även ni två slogs...
– Ja, i Brynäs brukade Tommy Sandlin dela upp oss i två lag. Sedan spelade vi match, med en back öl som pris. Då var det alltid öppet hus, 2?000–3?000 personer på läktarna. Jag och ”Stigge” fick aldrig spela i samma lag, bara för att det skulle bli en massa ”kubbningar”. En gång gjorde jag något fult och fick honom på mig: ”Vad i helvete håller du på med?” Efter matchen började vi slåss. Vaktmästaren skulle spola isen och försökte stoppa oss, men det gick inte. I stället hämtade han Tord Lundström, som bad oss lägga av. Då skulle vi spöa honom, så han stack också. Vi slogs färdigt, gick in i omklädningsrummet och satte oss jämte varandra.
Vad tvingades du göra för att sätta dig i respekt i NHL? Det var mycket snack om ”chicken Swedes”.
Som kugge i laget fick jag rejält med stryk, men jag hade min stil och gav igen så fort jag kunde. Ibland handlade det om att klara livhanken. Bobby Clarke har senare berättat vad tränaren Fred Shero sa till (Dave) Schultz och de andra galningarna i Philadelphia: ”Kör ihjäl honom. Ut med honom på bår.” De skulle inte ta ut mig, utan ta ihjäl mig. Efter ett tag lärde man sig tackla det, att hämta pucken, spela upp den snabbt och sedan sätta upp klubbjäveln i ansiktet på dem.
Har du varit rädd på isen?
– Det var mer före matcherna, men då byggde man upp sig mentalt: ”Upp med klubban. Damma huvudet av dem. Hosta tillbaka.” Mot Philadelphia visste jag att de skulle försöka mörda mig. Jag fick mycket stryk men många gånger sporrade det mig.
Tommy Sandlin sa en bra grej när han försökte beskriva mig: ”Jag tror att han tycker om när det gör ont.” Visst, det gav mig en kick. Jag ville ge igen ännu hårdare och spelade mer kanadensiskt än kanadensarna. När de gick ner på knä för att täcka skott slajdade jag och täckte med hela kroppen. Jag gav allt och var sanslöst orädd.
Finns det någon förklaring till din uppoffrande spelstil?
– Jag har listat ut att det kommer från landhockeyn. Vi hade fri målvakt, kastade oss och täckte skott och eftersom vi spelade med en boll gjorde det inte ont. Det kom automatiskt med i mitt backspel. Sedan spelade det ingen roll om pucken tog i huvudet. Jag kände inte att det gjorde ont.
Berätta om din värsta fight.
Rekordet var en bortamatch mot Detroit. Bröderna Hextall (Dennis och Bryan) gjorde en ful grej mot mig bakom målet, så vi började slåss. Då kom de andra spelarna in från bänken. Alla slogs – och jag har för mig att vi höll på i närmare två timmar. Till slut kom polisen in på isen och avstyrde allt.
Du spelade 1 229 NHL-matcher. Vilken minns du helst?
– Den första, mot Buffalo. Jag hade problem med ryggen och var borta mycket från träningslägret. Då fick jag höra att svenskar inte klarar någonting, men jag hittade en korsett och kunde spela. Jag var orolig för att jag inte skulle hålla i NHL, men utsågs till ”First star”. Det var jätteviktigt att få visa för de andra spelarna att jag var okej. Andra matchen, mot Philadelphia, var också viktig. I ett av de första bytena satte Dave Schultz upp klubban i ansiktet på mig, men jag ”dammade” tillbaka. ”Vad fan, jävla svensk”, sa han och slog mig i sidan. Jag slog tillbaka igen, sedan kastade vi handskarna och slogs. Han fick inte in ett slag. Efteråt, i omklädningsrummet, frågade han som satt bredvid mig: ”Vet du vem han är?” ”Nej.” ”Den värsta slagskämpen i NHL. Det klarade du bra”. Det var skönt, för hade man slagits med den jäveln behövde man ju inte oroa sig för de andra.
Du är en av Sveriges största hockeyspelare genom tiderna, men du fick aldrig vinna Stanley Cup eller någon titel med Tre Kronor...
– Visst hade det varit roligt att vinna Stanley Cup, VM- och OS-guld, men jag har fått tröjan hissad till taket och kom med i Hall of Fame. Det är det största man kan vara med om. Där är man för alltid. Mina barnbarnbarnsbarn kan berätta att de är släkt med den där farbrorn.
Hela intervjun går för övrigt fortfarande att läsa om man är plus medlem.
Jag kan inte annat än att delge Er lite utdrag ur samtalet med denna UNDERBARA hockeyhjälte.
Tydligen var det din bror Stig som ringde och undrade om du ville spela för Brynäs. Hur gick det till?
– De var intresserade av mig och en back som hette Per-Olof Uusitalo. Vi spelade ihop i Kiruna och var med i stadslaget. ”Stigge” föreslog att de skulle satsa på mig och blev ombedd att fråga om jag kunde spela en provmatch mot landslaget, som hade träningsläger i Gävle.
– Dagen efter matchen kom ordföranden Thure Wickberg och sa att jag skulle gå till Herr Ess, en klädbutik. ”Nu kvitterar du ut en Brynäs-jacka och ett par Playboy-skor. Du ska spela med oss nästa år.” ”Okej”, sa jag. Jag fick ut ett par skor, en jacka och åkte hem till Kiruna igen. Då var man bra stolt.
Vad fick du i lön, då?
– Tusen kronor i månaden. Sedan fick jag bo i en av Brynäs lägenheter.
– Tord Lundström och många andra spelare hade bott i samma etta. Södra Köpmangatan 13 D. Jag kommer ihåg adressen så jävla väl.
Minns du även krogen Blå grottan?
– Ha, ha, ha. Därifrån har jag många minnen. Gävle-tiden var rolig. Då var det mycket tjejer och kröka. Vi var fyra-fem singlar i laget och när vi kom hem med bussen sa vi att vi måste hoppa av inte långt därifrån för att åka hem och plugga, men Tommy Sandlin förstod att vi gick till Blå grottan. Man kunde se hur det rök ur öronen på honom. Ett år, när vi vunnit SM-guld, skulle vi ha segerfesten där. Jag blev inte insläppt eftersom det var reserverat. ”Jag är med dem”, sa jag, men vakten ville inte tro mig. När han gick fram till Tommy Sandlin och fick veta att jag var en av spelarna sa han: ”Han, som är här varenda kväll?” Det har jag fått äta upp många gånger.
Du och Stig bildade backpar i Brynäs.
– Det var fantastiskt. Vi hade kul tillsammans. ”Stigge” var fulast i världen och jag lärde mig av honom. Vi hade en del grejer för oss: ”Om den jäveln kommer, träng in honom där så kommer jag och kör ihjäl honom.”
Jo, ni var onekligen fruktade...
– Speciellt ”Stigge”, med sina ögon. Han, som är en gammal raggare, skrämde livet ur folk. När ”Stigge” spelade i Kiruna brukade han och Roger Bergman gå till Folkets park, men inte för att dansa utan för att spöa IFK:are. Jävla galningar.
Det hände att även ni två slogs...
– Ja, i Brynäs brukade Tommy Sandlin dela upp oss i två lag. Sedan spelade vi match, med en back öl som pris. Då var det alltid öppet hus, 2?000–3?000 personer på läktarna. Jag och ”Stigge” fick aldrig spela i samma lag, bara för att det skulle bli en massa ”kubbningar”. En gång gjorde jag något fult och fick honom på mig: ”Vad i helvete håller du på med?” Efter matchen började vi slåss. Vaktmästaren skulle spola isen och försökte stoppa oss, men det gick inte. I stället hämtade han Tord Lundström, som bad oss lägga av. Då skulle vi spöa honom, så han stack också. Vi slogs färdigt, gick in i omklädningsrummet och satte oss jämte varandra.
Vad tvingades du göra för att sätta dig i respekt i NHL? Det var mycket snack om ”chicken Swedes”.
Som kugge i laget fick jag rejält med stryk, men jag hade min stil och gav igen så fort jag kunde. Ibland handlade det om att klara livhanken. Bobby Clarke har senare berättat vad tränaren Fred Shero sa till (Dave) Schultz och de andra galningarna i Philadelphia: ”Kör ihjäl honom. Ut med honom på bår.” De skulle inte ta ut mig, utan ta ihjäl mig. Efter ett tag lärde man sig tackla det, att hämta pucken, spela upp den snabbt och sedan sätta upp klubbjäveln i ansiktet på dem.
Har du varit rädd på isen?
– Det var mer före matcherna, men då byggde man upp sig mentalt: ”Upp med klubban. Damma huvudet av dem. Hosta tillbaka.” Mot Philadelphia visste jag att de skulle försöka mörda mig. Jag fick mycket stryk men många gånger sporrade det mig.
Tommy Sandlin sa en bra grej när han försökte beskriva mig: ”Jag tror att han tycker om när det gör ont.” Visst, det gav mig en kick. Jag ville ge igen ännu hårdare och spelade mer kanadensiskt än kanadensarna. När de gick ner på knä för att täcka skott slajdade jag och täckte med hela kroppen. Jag gav allt och var sanslöst orädd.
Finns det någon förklaring till din uppoffrande spelstil?
– Jag har listat ut att det kommer från landhockeyn. Vi hade fri målvakt, kastade oss och täckte skott och eftersom vi spelade med en boll gjorde det inte ont. Det kom automatiskt med i mitt backspel. Sedan spelade det ingen roll om pucken tog i huvudet. Jag kände inte att det gjorde ont.
Berätta om din värsta fight.
Rekordet var en bortamatch mot Detroit. Bröderna Hextall (Dennis och Bryan) gjorde en ful grej mot mig bakom målet, så vi började slåss. Då kom de andra spelarna in från bänken. Alla slogs – och jag har för mig att vi höll på i närmare två timmar. Till slut kom polisen in på isen och avstyrde allt.
Du spelade 1 229 NHL-matcher. Vilken minns du helst?
– Den första, mot Buffalo. Jag hade problem med ryggen och var borta mycket från träningslägret. Då fick jag höra att svenskar inte klarar någonting, men jag hittade en korsett och kunde spela. Jag var orolig för att jag inte skulle hålla i NHL, men utsågs till ”First star”. Det var jätteviktigt att få visa för de andra spelarna att jag var okej. Andra matchen, mot Philadelphia, var också viktig. I ett av de första bytena satte Dave Schultz upp klubban i ansiktet på mig, men jag ”dammade” tillbaka. ”Vad fan, jävla svensk”, sa han och slog mig i sidan. Jag slog tillbaka igen, sedan kastade vi handskarna och slogs. Han fick inte in ett slag. Efteråt, i omklädningsrummet, frågade han som satt bredvid mig: ”Vet du vem han är?” ”Nej.” ”Den värsta slagskämpen i NHL. Det klarade du bra”. Det var skönt, för hade man slagits med den jäveln behövde man ju inte oroa sig för de andra.
Du är en av Sveriges största hockeyspelare genom tiderna, men du fick aldrig vinna Stanley Cup eller någon titel med Tre Kronor...
– Visst hade det varit roligt att vinna Stanley Cup, VM- och OS-guld, men jag har fått tröjan hissad till taket och kom med i Hall of Fame. Det är det största man kan vara med om. Där är man för alltid. Mina barnbarnbarnsbarn kan berätta att de är släkt med den där farbrorn.
sten dött
